Vad är det med mig???

Jag vet inte vad det är för fel på mig...Jag känner mig så jävla låg...nere...Jag har svårt för att se nåt positivt med framtiden...Känns inte som att jag har nån vidare lust att fortsätta med det här livet..Jag har ju mina katter,dom ger mig mycken glädje..men jag kan ju omöjligt behålla alla som jag har nu.Kanske skulle jag kunna behålla en eller två utav kattungarna,men inte alla fyra..Jag har ju redan Elvis,Elsa och Ester..Fast guu va trött ja börjar bli på Elvis..orkar snart inte med honom längre..han blir ju 17 år snart..han är tjurig och grinig,och vill aldrig gå på lådan nå mera..Det är så svårt det här,jag har ju haft honom i mitt liv sen jag var 18..och ibland är han go..Men han kanske har krämpor och så,det kanske är därför han är som han är..Men han ser ju inte så dålig ut..vad svårt det här är.. =( Min lilla Elvis..

Om jag kunde skruva tillbaka tiden två år..fan,vad jag mådde bra då.Vad nöjd jag var med livet och min situation.Kärleken fanns..Jag har tänkt en hel del de senaste dagarna på vad jag gjorde för fel,vad jag skulle ha gjort för att han skulle ha stannat..men det hjälper ju inte mig nåt att gräva ner mig i det nu..Det är ju över..för länge länge sedan..Och han har gått vidare med sitt liv..Och jag står kvar på samma ställe och gräver mig bara djupare och djupare ner i dyn..Helvete,vad är det för fel på mig som inte bara kan gå vidare med livet?Men vaddå,han var ju så perfekt för mig,Jag saknar ju honom helt enkelt!!!Det finns ingen annan som kan ta hans plats..Jag vet ju att jag aldrig kommer att hitta nån precis som han igen,men vaddå,det finns ju ingen som ens kommer i närheten av att få mig att känna så som jag gjorde för honom..Fan,nu börjar jag snart lipa igen.. Jag sade ju då att det sämsta med honom som jag kunde komma på var ju att han var allergisk mot katter!!!Det var väl helt enkelt för bra för att vara sant.Men när ska jag få må bra och vara lycklig och få leva med den jag älskar???När liksom??Äh,jag skiter i det här nu.Nu går jag och lägger mig igen..